linnmercedes.blogg.se

Innan jag börjar prata om det här tänker jag säga precis det som inte rekommenderas innan man till exempel håller ett tal: jag är inte förberedd. Nu när jag skriver detta har jag inte åkt till tammerfors ännu, men detta kommer ut då jag har varit där i runt 3 dagar. Men jag vill skriva ett inlägg per dag så jag tänkte varför inte berätta vad jag känner inför gymnasiet? 

 

Okej, det är ganska lång tid kvar ännu av sommarlovet, tack och lov, för jag ser både framemot gymnasiet medan jag också är lite skeptisk när jag tänker på det. Det var ändå så nära att jag skulle valt Vasa Övningsskola men jag ångrade mig bokstavligt i sista minuten. Ännu vet jag inte om det var ett bra eller dåligt val. 

 

En sak jag är väldigt glad över som jag aldrig trodde att skulle hända: Kajsa, Ela & Linda kommer gå där åtminstone ett år var. Jag trodde aldrig att det skulle bli så, jag har varit så beredd på att vi skulle gå i olika skolor och kanske tappa kontakten lite grann. Men jag tror inte det kommer gå så, vilket är jättekul! 

 

Sedan har jag också Amanda som börjar i Korsholms gymnasium vilket också gör mig jätteglad. Det som gör mig orolig är att jag inte vet vem jag kommer vara med. Jag kommer säkert dela upp det och det känns jättekonstigt att fundera på vem man antagligen är med mest sedan. Just nu är jag jätteosäker på hur det blir. 

 

När jag gick ut högstadiet kände jag både vemod men också ett sorts avslut. En avslutning på många personer, på byggnaden och 3 härliga år i högstadiet. Det känns som att jag har gått vidare och accepterat det, då känns det konstigt att veta att 60 % av högstadiet kommer fortsätta. Byggnaderna är mitt emot varandra, samma matsal, många utrymmen som är likadana och jättemånga personer som man inte alls fick det avslutat med. 

 

När jag tänker på högstadiet känner jag somsagt lite sorgliga känslor men också känslan "jag har fått lejdon", jag vill lämna det och se nya saker istället. Just nu känns det som att jag inte kommer få det, jag är kvar här. 

Ibland ångrar jag mitt beslut, men det som håller mig kvar mest är mina kompisar i KG. Och jaa, jag vet - man ska välja det man själv tycker och inte påverkas av andra. 

 

Men jag tror också att detta kan handla om att jag är lite nervös. Rädd är nämligen för starkt ord, för jag tror att jag är lite nervös att skaffa nya vänner och börja själv någonstans utan barndomsvännerna man alltid haft vid sin sida. Om någonting har gått fel har alltid dem, mina fina pålitliga vänner, stått bredvid mig och fått mig upp på benen igen. Det känns som en mission impossible att hitta sådana nya personer på andra håll i någon annan skola. 

 

Därför stannade jag kvar och bytte skola i dendär sista minuten. Jag är inte 100 % säker på mig själv och vet inte om jag skulle klara av att börja om från början på egen hand någon annanstans. Men trots detta är jag också väldigt taggad på KG, alla som någonsin gått i den skolan har bara pratat gott om den. Ingen som jag frågat har ångrat sitt beslut eller sina år där. Det känns lite lättare och jag hoppas verkligen att jag kommer känna samma sak efter mina 3 år där.